v

VISION GENERATION BALL

Zahur Said, 18, Manar Khalafalla, 17, och Fauziah Adam Morllah, 14, har varit vänner i fem år. De lärde känna varandra genom Vision Generation Ball (VGB) där de alla spelar basket. De har alla olika historier om hur de hittade sporten, men anledningen till att de stannat är densamma: gemenskapen. 

– Man förstod snabbt hur mycket det betyder att ha en hobby. Man orkar ta sig igenom skoldagarna för att man vet att man har basketen framför sig. Man känner sig inte dömd här, utan man kan vara sig själv och alla kan chilla med alla, säger Zahur. 

VGB-3

En stor anledning till lagets starka gemenskap är deras tidigare coach Yacouba Barry. Han har funnits där för dem sedan dag ett och tjejerna beskriver honom som både coach, storebror och familj. 

– Vår coach har varit så viktig. Med honom har jag kunnat vara exakt som man är. Han ser oss och det är en trygghet. Man känner att det här är en familj. Han lär oss inte bara hur man spelar basket, utan för honom handlar det jättemycket om hur man ska vara utanför basketen också. I skolan och så. Han bryr sig verkligen om oss och en stor del av min utveckling är på grund av honom. Det Yacouba har gjort för oss tror jag inte någon har gjort någonsin, berättar Manar varpå Fauziah fyller i:

– Han ser oss som sina barn och brinner för oss. Han gör småsaker som andra inte gör och ja, han är där. Även om han inte är vår coach längre kommer han alltid vara det i våra ögon. Han är vår bror och vår pappa och så fort man kollar mot läktaren är han där och hejar. 

VGB-2


Att gemenskapen är stark i laget blir tydligt även när de pratar om ramadan. Då det är många i laget som fastar finner de stöd hos varandra, och de som inte fastar gör även de sitt bästa för att stötta och peppa. 

– Det är lättare när jag kommer till hallen än när jag inte gör det. För då kommer jag hit och tiden går snabbare och man pushar varandra, säger Zahur varpå Fauziah minns tillbaka på ett tillfälle från förra året:

– Förra året höll Manar på att “dö” så jag tog hennes händer och så sprang vi tillsammans. Och ibland så fastar folk som annars inte fastar med oss bara som stöd, och det är så gemenskapen är här. 

Och Manar håller med. 

– Det kan vara lite jobbigt vid till exempel vattenpauserna när folk går och dricker vatten, men många går iväg och dricker då av respekt mot oss. Men det handlar mer om det mentala än det fysiska. Vi spelade slutspel förra året och vi vann matcherna trots att vi hade jättemånga som fastade. Och vi drack inte ens vatten, men trots det fick många av oss fick väldigt mycket speltid. 

Zahur, Manar och Fauziah berättar att de ser ramadan som en helig månad och att det är en period där man firar snarare än lider, vilket många verkar tro. Gemenskapen är starkare än någonsin och man umgås med vänner, familj och grannar varje dag. Men trots det upplever de att många har fördomar om ramadan, något som blivit tydligt i skolan. 

– Om man är trött vilken annan dag som helst på året så är det ingen som säger något, men om man är trött när man fastar så säger folk direkt ”åh din mamma tvingar dig. Stackars dig”. Men det är ingen som tvingar mig. Jag hade kunnat sluta om jag inte trodde på det här. Och jag fattar inte heller när mitt liv blev gemensamt med hela samhället, säger Zahur. 

Och de andra håller med. 

– Folk har målat upp fastan som en dålig grej, något man blir tvingad till. Jag kommer ihåg att folk i skolan tvingade mig att äta och hotade med att ringa mina föräldrar om jag inte gjorde det. Man känner att folk inte bryr sig om en överhuvudtaget fram tills dagen man fastar, och man försöker att inte påverkas av det men på något sätt känner man ändå att man inte orkar gå till skolan nästa dag. 

Men i baskethallen är det annorlunda. 

– Om jag hade bytt lag hade jag känt att det var jobbigt eller känt mig utanför, men här så vet jag att det är många andra som fastar. Det är en gemensam grej som man delar, så alla delar på samma känsla, säger Manour varpå Fauziah fyller i: 

– Ja, och efter träningarna brukar vi bryta fastan tillsammans. Det för en samman under ramadan. Till exempel så hade vi knytkalas här i hallen förra året där vi bröt fastan ihop. 

Vad skulle ni önska att andra visste om ramadan och hur det är att fasta och träna?

– Jag själv behöver egentligen ingenting mer än att folk bara vet om det och då också förstår varför man är lite extra trött eller tar lite extra mycket pauser. Man behöver inte anpassa sig så mycket, men så länge de vet om det och respekterar det så känner jag mig trygg, säger Fauziah.


Följ Vision Generation Ball på Instagram, @vgb_sthlm

Screenshot_10_16X9_1.16.1-1